Inget vem vem Evian Christ är eller vad hens musik egentligen låter som. Enklaste referensen att ta till skulle väl vara JJ men det här har något helt eget, post-dubsteppigt över sig med rap-samplingar som bas. Inte helt långt ifrån Clams Casino som förra året släppte musik som lät som inget annat (för den som inte har lyssnat, skynda att klicka här) men ändå mer beslöjat och dubstep-aktigt. Skit i våra försök till att beskriva och lyssna på en av få artister som gör musik som känns hypermodern och helt och hållet 2012.
XO / The Host - The Weeknd
Om inte Michael Kiwanuka gör ett av 2012 års bästa album blir jag gruvligt besviken. Med ett tillbakalutat fjäderlätt anslag som påminner lika mycket om Bill Withers som Richie Havens som Van Morrison så gör han musik som känns lika tidlös som något av ovanstående herrar. Att BBC i sin “Sound of 2012”-omröstning listar honom som den mest lovande debutanten framför vårt andra stora soulhopp Frank Ocean känns för en gångs skull helt rätt, då nämnda omröstning oftast brukar belöna skitmusik. Om ni liksom PUSS har lyssnat sönder hans tidigare släppta EP:s under hösten så kan ni här höra honom framföra en helt okej cover på Whole Lotta Love.
“Think Different”
Vi har tidigare nämnt den tyvärr alldeles för tidigt bortgångne guden av hiphop beats J Dilla, och hans experimentella multi-stils efterföljare Flying Lotus. Men någon som på något sätt möter de båda tidigare nämnda, fast fullt ut på den elektroniska house sidan av beatsvärlden, är brittiska Floating Points. Med klara influenser av jazz och otroligt gungiga rytmer över tunga stadiga kickar så skapar han något unikt för klubbvärlden och just nu är han aktuell med nytt material från EPn Shadows länkat på bilden.
Utöver sin karriär som DJ och producent på natten så är han neuroforskare på dagen. Kanske är det något som han tar med sig för att skapa sina musikaliska verk som i sin tur påverkar hjärnan och nervsystemet i högsta grad. Vi som lyssnare kanske omedvetna är deltagare i ett av Sam Shepherds, som han egentligen heter, forskningsexperiment.
God Jul önskar PUSS
Inte mycket som slår originalet men den här är fan nära.
‘Cause I Love You. Lenny menar vad han säger.
Gåshuden när pianot kommer in.
I’m Looking Through You
Konserter är ju något av det bästa som finns. Det kan även vara ett smärtsamt uppvaknande. Alla som älskar musik vet hur de känslor man kan få för en låt kan ta sig mänskliga uttryck; en slags känsla av ägande kan infinna sig där ingen annan kan förstå din kärlek till din låt/partner. Det värsta som finns är inte människor som hatar din favorit B-sida med Neil Young. Det värsta är människor som älskar din favorit B-sida med Neil Young, ännu mer än dig. Om just den låten representerar EXAKT hur du kände dig för ett år sedan så vill du inte att någon annan ska komma och tro att den har samma speciella band till den låten. Om du går på konsert och får höra just DEN låten och upptäcker att mannen bredvid dig i piratbyxor och strumpor också gråter så blir känslan aldrig riktigt mer densamma.
Detta kan lätt uttrycka sig på märkliga sätt under en konsert för de låtar som alla älskar, som alla sjunger med i, är låtar som inte kan tillhöra varken låtskrivaren eller dig själv. De tillhör på något sätt massan. I lördags spelade Paul McCartney på Globen och var så fantastisk som bara en Beatle kan vara. Men mitt i all allsång och bland alla hits spelade han I’m Looking Through You, en låt som jag lyssnade ohälsosamt mycket på för några år sedan, och kanske var det bäst på hela konserten. För hur mäktigt det än är att skrika med i Hey Jude tillsammans med 14000 andra så är det ännu lite mer fantastiskt att få höra ett albumspår som just du har lyssnat på alldeles för mycket och kanske har betytt alldeles för mycket också.
